Självmordsgalan?
Det är så fint med alla cancergalor. Konserter. Uppsättningar. Teatrar. Kyrkliga evenemang.
Jag tycker att det är jättefint och jättebra. Det tycker jag verkligen, cancerforskningen behöver massor med pengar och cancer är ett hemskt, ibland dödligt monster. Cancer tar unga och gamla, släcker liv, skövlar och förstör.
Den är ett helvete.
Precis som psykisk ohälsa.
Men det kan vi ju inte riktigt prata om... eller?
I åldersgruppen 15 till 24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Den. Vanligaste. Dödsorsaken.
Långt vanligare än cancer.
Men jag har aldrig hört talas om en självmordsgala (det kanske har gjorts?).
En gala där intäkterna går till Jourhavande kompis, Nationella hjälplinjen, BRIS, Röda korsets telefonjour och/eller andra ideella aktörer.
Den vanligaste dödsorsaken. Ändå kan vi inte prata om det.
Jag är ganska öppen med att jag mår risigt ibland. Inte på ett självmorsbenäget sätt, men jag blir deppig då och då. Äter dåligt. Vill mest sova. Grinar. Det blir längre och längre mellan dipparna, gudskelov.
Jag kan inte ens föreställa mig hur jävligt det måste vara att leva men vilja dö och till sist bestämma sig för att ta sitt liv.
Det är 2014, "självmördare" begravs numera på kyrkogården - men vi kan ändå inte prata om det.
Märkligt.
Bild: www. folkbladet.se
Malik Bendjelloul, fantastisk dokumentärfilmare, journalist, barnskådespelare, Oscarsvinnare.
Tog sitt liv igår.
Han är tyvärr inte ensam om det.
