Tjut, gråt och tandagnisslan.
Alltså. Vi har lite problem just nu. Båda våra bilar är pajade och vi måste köra bil, varje dag, båda två.
DESSUTOM jobbar jag kväll och helg.
Och vi har hand om mammas och pappas dementa hund. (Som vi inte kan ha hemma, utan vi måste bo där. Han kan inte gå på hala golv, och inte i trapporna heller.)
Och lägenheten ser ut som en sönderbombad soptipp pga en nästintill imponerande ignorans av tvätt/disk/stök.
Och Lasse är helt ignorerad också, för att vi sitter och letar bil på Blocket och ringer hela tiden och styr med massa saker så han gnäller hela tiden och tjatar och hittar på en massa sattyg.
ÄR DET SÅ KONSTIGT att jag började tokgrina förut då? Hulkgråt i förtvivlan med ansiktet mot köksbordet. Buhuhuhuhuhuhu, så hemskt allt är. Väldigt konstruktivt sätt att lösa ett problem på.
Heja Martina.
Jag tackar Gud, Jesus, Kungen, ödet etc etc för att vi har all släkt och familj som ställer upp hela tiden. Hämtar pajade bilar på E22, passar Lasse, lånar ut bil... livet hade inte varit lätt utan dom.
