En fjortis i huset.
JAG SKULLE INTE HA SAGT DET! JAG BORDE HA VETAT ATT MAN INTE KAN SÄGA SÅ! DET GÅR INTE ATT UTMANA ÖDET PÅ DET SÄTTET!
Ni undrar vad som har hänt? Jo, det ska jag fan tala om för er. För någon vecka sedan snackade vi lite sexårstrots och utbrott på jobbet. Jag sa att Lasse inte har några större utbrott (än) och att han kanske aldrig ens kommer att gå in i trotsålder alá sexåring.
Det borde jag ju ha lärt mig att ALDRIG, ALDRIG säga. Aldrig säga att ens bebis börjat "sova bra". Aldrig säga att ens barn inte har trots.
Nu har vi tonåringen deluxe här hemma.
Inga coola kalsonger? Vrål och Lille Skutt-tårar.
Ful jacka? Ännu mer vrål och Lille Skutt-tårar.
Långt till fredag? Trippelmegavrål - och Lille Skutt-tårar.
"Du SUCKADE åt mig!" Storslagen sorg över detta ÖVERGREPP, denna KRÄNKNING. Hur kan mamma vara så fruktansvärd och SUCKA åt sitt lille barn som ju faktiskt bara skulle bädda ner gosedjuren och SEN komma och ta på sig skorna fast klockan är fem över åtta och förskoleklassen ringer in kvart över?
"Du sa till på ett arg sätt, FÖRSTA GÅNGEN!" också enormt kränkande. "Man FÅR faktiskt inte säga till argt FÖRSTA GÅNGEN" och så avgrundsvrålet som om hela hans familj dött i Kolera.
Själv står jag här och ser ut som Skriet och undrar vad som hände. Vems är monstret och var är min glada lilla femåring?
Vi har fått en liten minifjortis i huset. Hjälp.
