martinakoden

Jag har bott i mitt gamla flickrum i natt. Det är så jävla spänt mellan mig och Niklas nu. Allt urartade i ett jättebråk igår kväll, där vi slängde jättehårda tallrikar på varandra och skrek saker på franskt vis. Så jag packade en väska, jag slängde ner saker i den, tog farväl för att vara ensam med mitt mörker och åkte hit.

Nu har jag suttit med en kaffe och en cigg och sedan klockan 03. Kan inte sova och...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej. Jag ljuger. Jag ville bara verka spännande. Hela familjen bor hemma hos mamma och pappa, inte för att vi blivit vräkta för att Lasse skjuter heroin i trapphuset (varför trodde ni det? Herregud, han är bara FEM år?! Gör era femåringar sånt eller?) utan för att mammas och pappas hund är dement. Så, när dom inte är hemma så bor vi här.

"Yes", tänkte jag, "det blir typ som att bo på hotell!"

Som hotell fast utan hotellfrukost. Och utan såna där vita fluffiga innetofflor som ser ut som döda kaninungar.

Vi fick bädda själva också. Plus att min rosa morgonrock från 98 är alldeles för kort i ärmarna och sticks lite.

 

Det finns inte mycket som påminner om hotell här. Jo, sängarna. De är stenhårda.

Det här hotellet hade jag anmält till ARN, jag säger bara det.