martinakoden

I fredags åkte vi till Colombo för att ordna våra visum. Det skulle ju inte vara några som helst problem enligt ambassaden i Sverige, nej nej, bara ha med era hembiljetter så ser dom att ni måste stanna tre månader. Inga problem alls. Nähärå...

Unga brukar säga att hon tror att en högre makt sänt både oss och Jurgen till henne eftersom hon var i stort behov av pengar för att betala bland annat lite fix på huset och en ögonoperation.

Jag tror samma, fast tvärtom. Utan deras kontakt vet i fläen hur det hade gått på ambassaden.

Allt som allt tog det omkring två timmar, men det hade säkert kunnat ta det dubbla utan en viss hjälp på traven (money talks här). Sticker man inte till lite extra för att komma före i kön kan det tydligen ta hur lång tid som helst. Glömde den moraliska kompassen hemma i Svedala och följer så att säga landets seder och bruk.

 

Fram och tillbaka med papper och pass, väntan, fylla i blanketter, fotografering och så intervju om vår vistelse i Sri lanka.

Att koppla på charmen hjälpte inte mycket när vi ställdes öga mot öga med byggnadens Big Boss. Kändes som att vi skulle köras ut ur landet pronto då han visade med all tydlighet att det inte är riktigt normalt att vara i ett land för semester så länge. "We really love Sri lanka!" hjälpte inte heller mycket, mitt fjäskiga face avfärdades med en fnysning. Han gjorde sitt bästa för att sätta sig i respekt. Han lyckades.

Men vi fick till slut våra visum för tre månader och slipper åka fler gånger för att förlänga!

Halleluja.

 

Vi var inte hemma igen förrän sjutiden på kvällen, det bor omkring fem miljoner människor i och runt Colombo och väldigt många av dom skulle ut därifrån på fredagkvällen. Det ösregnade dessutom så gott som hela dagen.

 

Regn verkar det bli idag också. Ska försöka få med mig den manliga delen av familjen och handla lite.

Så här vacker är jag just nu, förresten. Jag hr fått bett på ena ögat och på ena sidan av läppen. Ser ut som en misslyckad botox i truten.