martinakoden

Alltså inte rent fysiskt lyssna på när hon själv pratar, utan lyssna till den "inre kompassen". Hokus pokus, yada yada, humbug etc. Och såklart ändå inte.

Jag får också göra så. VERKLIGEN anstränga mig för att hålla kvar vid planen. Lyssna på andra, men göra som jag/vi vill i slutänden. Leva som jag/vi, vill.

Köra runt i skruttibangbangbilar. Resa på vintern och ha det stackaaaaars barnet på fritids och hos släkt under sommaren.

Bo billigt - så att vi kan göra det vi älskar.

Resa. Vara med varandra. Och så vidare.

 

Det räcker med något så litet som ett välmenande (och det menar jag verkligen, välmenande alltså, för Lasses fröknar är sockerbulle med gräddkola på toppen): 

"Det är ju lite olyckligt att han missar så mycket i skolan" för att en gnagande liten känsla ska slå rot. Den säger att det nog inte är så bra att åka ändå. Och att han kanske hamnar efter, får gå om förskoleklassen (får man ens det? Nej va?) och tappar kontakten med alla kompisar. Att han kommer tillbaka och ritar som en treåring och inte kan prata svenska. Att han blir nån form av djungelpojke eller Mowgli eller nåt som ej går upprätt.

(Alltså detta kommer ju inte att hända, men ni fattar jag vad jag menar.)

 

Rent logiskt vet jag ju att han inte kommer att hamna i Lilla gruppen, börja med hasch och små småningom bli bankrånare för att han missade klippskolan i förskoleklassen.

Men jag måste ändå gå hem, ta några djupa andetag och tänka att allt kommer bli bra. Allt kommer bli bra.